Brittisk punk
Den brittiska punkvågen slog Storbritannien och världen med häpnad 1976 och nådde sin kulmen 1977 och har anor ännu längre tillbaka. Exempelvis så startade det klassiska bandet Cock Sparrer redan 1972. De två mest tongivande banden inom 1977-vågen måste sägas vara The Clash och Sex Pistols som förvisso har små likheter men annars definieras av sina skillnader. Medan Sex Pistols präglades av en stenhård nihilistisk och narcissistisk attityd där ”I don´t care” var ledordet så präglades The Clash snarare av ett ärligt politiskt engagemang på vänsterkanten. Nog för att Sex Pistols också hade sina politiska drag, men deras mest kända låt Anarchy in the UK kom exempelvis till eftersom Johnny Rotten upptäckte att Anarchist och Antichrist rimmar. Där får man nog medge att The Clash med låtar som White riot, Career Opportunities och I’m So Bored With the U.S.A. var effekten av ett mer medvetet politiskt tänkande än det provokativa Sex Pistols provokationer.
Överlag var dock den br
ittiska punken mer politisk än den amerikanska motsvarigheten vilket bland annat har förklarats av det stenhårda brittiska klassamhället. Punkrörelsen var från början en rörelse som kom från arbetarklassen och det var först när den ekonomiskt starkare medelklassen hittade dit som det uppstod ett dyrare mode inom rörelsen. För den som lyssnar på olika brittiska punkband är det ibland svårt att förstå att de tillhör samma genre då sounden skiljer sig enormt mycket åt. Man gör direkt vilket band det är om man lyssnar på redan nämnda Sex Pistols, The Clash eller Cocksparrer och samma sak kan sägas om Buzzcocks, Sham 69, The Skids eller Stiff Little Fingers för att nämna ett fåtal. Stiff Little Fingers skiljer dessutom ut sig i sina texter då de ofta behandlar vardagen i Nordirland och problemen med inbördeskriget som rasade fram till slutet av 90-talet.