Musiken i dator- och tv-spel
Idag är dator- och tv-spelsbranschen en jätteindustri som sedan länge har passerat filmindustrin. Enbart spelet Grand Theft Auto V drog in 815 miljoner dollar bara under den första försäljningsdagen och noterades för inte mindre än sju världsrekord i Guinness rekordbok. Musiken i spelet består till stor del av licensierade låtar, men flera av låtarna har specialskrivits av kända artister för spelet.
I takt med att spelindustrin har börjat omsätta mer pengar har även kända kompositörer av filmmusik lockats till denna bransch. Ett exempel är den tyska kompositören Hans Zimmer, känd för att ha skapat musiken till välkända biofilmer som till exempel The Rock, Inception, Gladiator, Black Hawk Down och Lejonkungen. Han har även komponerat musiken till dator- och tv-spel som Crysis 2 och Call of Duty: Modern Warfare 2.
Tekniska begränsningar
Musiken i dagens datorspel är med andra ord svår att skilja från typisk filmmusik. Annat var det under hemdatorernas och spelkonsolernas tidiga år, på 1980-talet, då tekniken satte begränsningar för hur musiken kunde låta. Det gjorde dock att musiken fick en annan charm än dagens spelmusik som låter som vilken annan musik som helst.
Två av de vanligaste spelmaskinerna under 80-talet var hemdatorn Commodore 64 (C64) och Nintendos 8-bitarskonsol NES (Nintendo Entertainment System). Båda använde sig av ljudchipp som kunde skapa syntetiska ljud och den blippande typ av musik som lade grunden till genren chipmusik. Trots att NES hade fem ljudkanaler och C64:an bara tre lät musiken från den sistnämnda bättre. Det beror på att ljudchippet i NES har låsta vågformer på respektive ljudkanal medan C64:an kan växla i realtid mellan fyra olika vågformer (triangel, sågtand, fyrkant och brus). Dessutom har ljudchippet tre ringmodulatorer, flera olika typer av filter och ADSR (Attack Decay Sustain Release). I praktiken innebar detta att musiken till NES-spel ofta lät som de använde sig av samma instrument oavsett spel, medan musiken till C64-spelen var mer varierad.
Från 8 till 16 bitar
Idag är båda spelmaskinerna kultförklarade och den retrovåg som har svept över världen har gjort dem än mer populära. Den som växte upp med dessa 8-bitarsmaskiner köper gärna tröjor med Super Mario-karaktärer eller varför inte en tygpåse med tryck från sitt gamla favoritspel, nu när plastpåsarna ska börja straffbeskattas och kosta uppemot sju kronor styck. Att tatuera in motiv från sitt favoritspel är inte heller särskilt ovanligt i dessa kretsar.
Efter 8-bitarseran kom 16-bitarsmaskinerna som kunde använda sig av samplat ljud. Det handlade både om samplade instrument och röster i spelen. Några typiska spelmaskiner från denna era är Super Nintendo, Sega Mega Drive och hemdatorn Amiga 500. På PC-sidan började det bli vanligt med MIDI-musik i spel, där Doom från 1993 är ett exempel på detta. Hade man ett ljudkort med MIDI-stöd fanns instrumentsamplingarna lagrade på själva ljudkortet medan spelet bara behövde innehålla noterna, vilket knappt tog någon plats alls.
I takt med att tekniken utvecklades och de så kallade multimediadatorerna började bli vanliga, under 1990-talet, kom det även spel som hade musiken lagrad som vanliga ljudspår på en CD-ROM-skiva, som därmed gick att spela även i den vanliga CD-spelaren i stereoanläggningen.